Gnossa – Bloggen

Står ensam vid rodret
Försöker att tro
Jag försöker hålla samman båten

Med sjökort och sextant
Jag kommer ingenstans
Fastän vattnet är bekant

Ensam går jag i kvav
Med flat botten
På öppet hav

Så möts vi, människor utan yta
I en ring
Brödet bryts vinet delas

Kristi kropp för dig utgiven
Jesu blod för dig utgjutet
Bland människor utan yta

Där är du ju
Mitt i bland oss
Här tror jag

Järnet rostar
Kopparn ärgas
Inför lagarna lika
Släpper en fjäder i vakuum
Faller den som en sten

Jordens kretslopp av miljarder år
Månen likaså
Absolut lika
Så som det är i det stora
så är det också i det lilla

Ljusets avstånd är uppmätt
Ljudet tar ingen genväg
Ändå skall vi överraskas
Vågorna som slår in mot stranden
Vattnet som sugs ut igen

Allt kan hända
Vad som helst
Detta är också en lag
När som helst
Hur som helst

Det trodde jag du visste

Vi är männen vid Gerasa,
ingen vacker syn
Såriga, smutsiga, surrade vid vår plåga
Allt vi mött är pekande fingrar
Hårda nypor som fjättrat oss vid det vi är – vår plåga

Men, här kommer ytterligare en
Han pekar visst inte på oss
Han pekar och håller blicken på vår plåga
Vi är visst inte längre vår plåga

Vi är männen vid Gerasa,
ingen vacker syn
Såriga, smutsiga, surrade vid denna tanke
Allt vi mött är ett pekande finger
En hård nypa som befriat oss från det vi var – vår plåga

Jag tittar ner på mina fötter
Ser alla stenar som ligger där
Ilska, besvikelse, fan, i helvete och hans moster

Ser på Honom som huggit in lagarna i sten
Så skriver Han upp också mina brott och min dom i sanden
Nu kommer vinden och allt Han skrev är borta

Jag tittar ner på mina fötter
Jag låter stenarna ligga, men sätter mig ner och väntar på vinden

Jag unnar mig friden
Jag väljer att lyckas
Allt jag behöver veta ryms i en enda mening
I’m gonna get dressed for success
Din mamma .

Vi ligger där spegelblank
Vinden glittrar i minnet
Viss att andas samma luft
Vissa har det bra
Vi går till storms

Gud, jag protesterar.
Födas utan förkunskaper
Förutsättningar som rinner som sand mellan fingrarna
Mitt förstånd guppar upp och ner i ett halvt valnötsskal,
på en atlant.

Jag finner mig
till rätta
under protest.

Ingenting går att föutse,
egentligen,
för många obekanta

Nu rör hon sig bland bergen, min längtan.
Där är visst luften ren och klar.
Jag vet det, för hon skickar mig sina hälsningar om ljuset, färgerna och krispigheten.
Hon är med mig, på havet. I ekan med den flata bottnen.

Herre, Dina vägar är bättre än mina vägar
Anförtro mig det Du kan
Låt min tillit till Dig och mig själv växa så att du kan anförtro mig mer
För mig Herre, mot det förbehållslösa överlämnandet
Amen