Gnossa – Bloggen

Jag ritar en teckning
Den skall bli till dig
Mitt liv är ett papper
jag fyller med färg

Titta Pappa! Vad fint det blev!
Titta Pappa! Vad fint det blev!

Men det blev lite mycket svart i ena hörnet
Vad jag nu skall göra åt det
Jag målar över alltihop med rött
Det ser ju faktiskt nästan ut som nån har dött

Men, titta Pappa! Vad fint det blev!
Titta Pappa! Vad fint det blev!

Fanns min stämma i partituret?
Notbladets virrvarr, streck och svarta bläckplumpar
Försökte jag att sjunga prima vista.

Nu sjunger jag om kärleken
Nu sjunger jag om nåd
Försökte jag sjunga unisont.

Samvetet dirigerar min sång och väljer toner.
Låter det skevt? Jag är dock fri.
Försökte stämma in i ackorden med harmoni.

Med fören ställd motströms
försökte jag fånga vinden,
som silar genom mig.
Fortsätter så,
överlämnad åt färden,
akterut.

Själv var jag vattenbrynet.
Ute till havs reser sig vågorna och börjar rulla mot mig.
Solen – den Solen – kastar sina strålar på flaskposten och drivveden som den första vågen spolade upp.

Strax rullar den andra vågen in och sveper allt med sig ut till havet igen.

Solen – den Solen – kastar sina strålar.

Detta har hänt:
Turkosblått vatten. Jag bottnar i vågdalarna.
Inlandets rostbruna vatten är midjehögt. Jag simmar.

Hur kan en flatbottnad eka hamna på rätt köl?

Stillheten efter den lättade utandningen
Vår försvarare har stillat alla våra anklagares röster
Genesarets sjö ligger spegelblank omkring oss
Solen lyser över oss och livet kommer till oss i en porlande bäck
Allt är stilla

Min själ är en gammal fiskargubbe i en flatbottnad eka på havet.
Kan inte räkna de dagar jag funnit mig själv sittande i min eka
Stirrande mot en skymning utan horisont.

Min eka och mitt hav är mitt levebröd, men rädslan att falla och sugas ner i de mörka vågorna rider mig som maran.

…

I mjuk fluffig sommarbomull bär den flatbottnade ekan mig över spegelblank sjö.
Minns ekan som drev fram mot horisontlös skymning.

I mjuk fluffig sommarbomull bär den flatbottnade ekan mig över spegelblank sjö.
Minns ekan som drev fram mot horisontlös skymning.

Den där timmen innan gryningen, då man lever, hörde inte telefonen, sov, hur blir det nu, känner ingen oro

Telefonen ringer i vargtimmen, sveken avhandlas, de som varit, de som kommer,känn ingen oro, förtrösta, det finns ännu rum, läpparna måste le, ömt