Gnossa – Bloggen

Räck upp handen, alla som misstänker eller vet med sig att det egna beteendet, ofta eller då och då, välförtjänt behäftar den egna personen med omdömet skitstövel. För egen del inträffar det åtminstone ett par gånger om året och, som en del av mina läsare redan anat, försöker jag ibland ursäkta mig med att världen är full av människor som i olika grad har extremt med oflyt när de tänker. En annan ursäkt kan vara den medfödda eller den under livet förvärvade själens smärta som ibland gör sig påmind. Men frågan är ju om en skitstövel upphör att vara en skitstövel bara för att det finns ursäkter? Det tycker inte jag. En skitstövel är en skitstövel. Åtminstone så länge han beter sig som en skitstövel.
Nu skulle ju världen vara en bättre plats att leva i ju färre skitstövlar den rymde. Så om det inte hjälper att ursäkta skitstövlarna, hur skall vi det då bli färre av oss? Jag har en idé! Istället för att ursäkta skitstövlarna förlåter vi dem istället! Det är ju nämligen något helt annorlunda. Den man ursäktar har man nämligen förlorat hoppet om. Man tänker att ”Ja ja, han är en skitstövel för han hade en taskig barndom” På så sätt hindrar vi skitstöveln att nånsin bli något annat i våra ögon än just en skitstövel. Förlåtelsen är kraftfullare än ursäkten eftersom förlåtelsen visserligen också utgår från att skitstöveln är en skitstövel, men förlåtelsen inrymmer ett hopp om att skitstöveln kan ångra sig och bli något annat än en skitstövel. Scysstare och långt mera medmänskligt tycker jag.

Så vad sägs om en årlig eller varför inte en månatlig Stora Skitstövelförlåtardagen? Sedan kan alla vi förlåtna skitstövlar bilda nätverket De Förlåtna Skitstövlarna – DFS.

Hm, det låter ju som namnet på ett kyrkosamfund – DFS.

Här sitter jag på hotellet i Alingsås och äter frukost och lågstadiematematikens språk och uttryck har fortsatt att gäcka mig sedan halv fyra i morse.

Lågstadiematematikens språk, på min tid, utgick från bekanta element som äpplen, apelsiner och päron etc. Eller varför inte frukostfrallor. Problemen som skulle lösas formulerades i stil med ”Du har två frukostfrallor och ger bort den ena, hur många har du kvar?”

Det som nu gäckar mig är när jag vid frukostbordet försöker tillämpa lågstadiematematikens språkbruk:

Du har två frukostfrallor som du delar i fyra lika stora delar. Detta uttrycks matematiskt så här:
2/4 =1/2(0,5).

Uttryckt i bilder ser det ut så här:

Två frukost frallor

Delat med fyra är lika med

1/2 frukostfralla

Men till min förvåning ligger just nu framför mig

Vilket matematiskt uttryckt är 4/2 ( fyra halva),vilket ju inte ALLS är detsamma som 2/4.

Funderar lite på följande:

1+1 är alltid lika med 2 medan, om man tänker närmare efter, 4 halva i de flesta fall är lika med just 4 halva (och inte 2 hela).
Eller så här: 4/2 är i det flesta fall lika med 2/1 x 1/2. Av detta följer att 2/2, i de fall jag kan föreställa mig, aldrig fullt ut är det samma som 1/1.
Eller som en vän uttrycker det: ”Om saltet mister sin sälta, hur skall man då få det salt igen”

Fick hem en bekräftelse i brevlådan idag på att jag eller vi nu är världsförldrar och jag slås över hur lätt samvetet i vissa avseenden låter sig stillas. Jag menar jag som nästan tvångsmässigt hållit mig till att tala sant hela mitt liv. Har jag kommit på mig själv med en lögn har jag lidit samvetskval månadersvis.

Förmodar att samvetet formas och tränas upp under uppväxten eftersom det verkar som att samvetet gör sig påmint på olika sätt hos olika individer.

Mitt eget samvete t ex vurmar en hel del för ganska traditionellt ”kyrkliga” ståndpunkter som att tala sanning, inte svära, inte stjäla, inte fuska och en del annat i samma stil. Inget fel i det. Jag är en ganska reko kille.

Men vad som förvånar mig, när jag tänker på det, är att jag inte har samma känslighet då det gäller det de större sakerna och de kollektiva synderna. När det gäller att sila mygg gör jag ett gott arbete för att i nästa stund äta helstekt kamel med både prispressad gurka och prisdumpade tomater.

Jag undrar om det i vuxen ålder går att fokusera om sitt samvete med sikte på de lite större frågorna istället.

Häromdagen visade det sig att hon som säljer busskort är något av en idiot. Men jag sa inget.
Sedan satte jag mig på tåget och råkade hamna i närheten av en idiotisk dansk som inte fattade att mobiltelefoner är redskap för fjärrkommunikation och att man därför inte behöver anstränga sig för att rösten skall bära till andra sidan sundet. Inte hjälpte det att jag hyssjade och tittade argt så jag reste mig och slog mig ner i en annan vagn, mittemot den tredje idioten. Han reste sig strax för att slå sig ner med en bekant, trodde jag, så jag tog över hans fönsterplats. Då visade det sig att han erbjudit sin fönsterplats till bekanten så att denne skulle kunna placera sin laptop vid bordet där. Bara att flytta tillbaka igen. Den nye idioten hade en t-shirt med Che så nu skulle man alltså behöva dela sin omedelbara närhet med en idiot med läckande hörlurar tillika kommunist.
Under resan kom jag på att jag glömt ta dagens dos medikament för andra dagen i rad så jag laddade ner en ”Hitta Apoteket”- app till iPhonen. Det skulle jag inte gjort för väl framme i Helsinborg visade sig att idioterna som utvecklat appen inte placerat något apotek på den första angivna adressen dit jag begav mig för att hämta ut ny medicin på mitt elektroniska recept.
Något bättre lycka vid nästa adress där jag blev expedierad av en söt men å huvudets vägnar klent utrustad expedit. Jag sa visserligen inget till henne om mina iakttagelser då det gällde hennes intellektuella status, eller om hennes tilltalande yttre heller för den delen, men hade verkligen anledning att förmoda att farmceut inte kan vara något yrke som kräver några särskilda kvalifikationer. Då jag istället påpekade att det uppenbarligen var något galet med hennes datasystem som inte kunde hålla reda på att jag hade åtminstone två uttag kvar hämtade hon sin, till det yttre inte fullt lika tilltalande fornlämning till kollega med endast ett rudiment till huvud mellan axlarna. Rudimentet lyckades obegripligt nog läsa ut av det värdelösa datorsystemet att felet var min läkares. Tydligen behövs det ingen särskild begåvning för att bli dubbelspecialiserad läkare heller, för den idioten hade bara skrivit ut två uttag trots att jag ALLTID brukar få fyra uttag. Så det var bara att omedicinerad bege sig till det kontor där jag för dagen skulle ha mitt viste och ge mig i kast med alla de idioter denna dag kunde tänkas ställa i min väg.
På väg dit kom jag att tänka på något som en klok man sa till mig en gång:

”Det kan mycket väl tänkas att den första du möter en dag är en riktig idiot och möjligen den andra, men om den tredje personen du möter också är en idiot så måste du stanna upp och reflektera över hur du egentligen mår.”

Jag mötte inte fler idioter den dagen.

Fotnot: Vid kontroll hos min Vårdcentral visade sig att jag inte fått fyra uttag sedan 2007.

Boende i staden där jag är född och uppvuxen tycker jag mig har gjort en iakttagelse. Då man rör sig ute på stan händer det oftare att man träffar på bekanta, men mera sällan GAMLA bekanta. Om detta verkligen skulle gå att belägga vore det anmärkningsvärt på sitt sätt. Sannolikheten att befinna sig inom den omedelbara närheten av en gammal som ny bekant torde väl vara lika stort? Förutsatt att antalet nya och gamla bekanta är ungefär jämförligt förstås. Och det är det kanske inte.

Det kanske skulle vara trevligt nu när sommaren närmar sig och man hittar på lite igen. Fotot föreställer dottern Ella när vi var på väg till kyrkan i söndags.

…blev frågan om immateriella tillgångar jätteviktig

Vad experimentet egentligen visar är att 50öre * 20 öre = 10 öre.

20 öre = 2/10 kr
50 öre = 1/2 kr
=>
20 öre * 50 öre = 2/10 kr * 1/2 kr = 1/10 kr = 10 öre

VSB

Och simsalabim har vi skapat världens partytrick. För vilken besserwisser som helst inklusive jag själv skulle omedelbart svara att 50 öre * 20 öre = 1000 öre vilket alltså inte stämmer.
Förväxla nu inte detta med 50 * 20 öre för det är något helt annat.

… är inte lätt. Min gode vän och kollega Alf-Olav föreslår följande räkneexperiment:

1/2 kr = 50 öre, eller hur?
1/10 kr = 10 öre, eller hur?
1/5 kr = 20 öre, eller hur

Det är också sant att 1/10 = 1/2 *1/5

Då får man ju förmoda att 1/2 kr * 1/5 kr = 50 öre * 20 öre

Och 50öre * 20 öre = 1000 öre = 10 kr

10 öre = 1 kr, eller hur? Vi tar det från början…

10 öre = 1/10 kr =>1=/10kr =1/2kr*1/5kr =>1/2 kr *1/5 kr=50*20 öre =>50*20 öre=1000 öre =>1/10=1000 öre=10kr=>1/10kr=100öre=1kr

Fotnot: Ja, Alf-Olav är norsk, men rätt listig ändå.