Gnossa – Bloggen

Vår subjektiva upplevelse är väl att vi är människor.

Hur en fågel eller en delfin eller ett andeväsen, för den delen, uppfattar sig själva skulle vara intressant.

Att veta.

Eller att tänka sig att det funnes något som betraktar oss och inordnar oss på samma sätt som vi gör med fåglarna eller delfinerna eller andeväsena, för den delen.

Nu är en plats i mitt rum
Själv upplöses allt
Samtidigt, tänker jag, existerar inte
Vem är du?

Det regnar
på andra sidan gatan
Här stiger vattenångan
upp i den klara skyn
Jag tappar min anda

Jag gick genom stan igår
Där stod en massa hus
Jag la märke till dem
Inte för att de var färdiga
För det var de inte

Sedan gick jag tillbaka i tiden
Där stod en och annan tanke
Jag la märke till dem
Inte för att de var färdiga
För det var de inte

Men det skaver och kliar

September månad
Vandrar jag längs stranden
Minns vår sommar
Färgerna och skratten
Håller fast i minnet
Inför hösten som skall komma

För i våra trakter blåser löven av på hösten
I våra trakter är november utan färg
Det gråa och det blåa är färgerna vi har
Så jag håller fast i minnet –
sommaren som var

Nu är båten lagd i vattnet
Fören pekar utåt
Årorna är sänkta
Där sitter du

Vi står kvar på stranden
Ser dig glida ut
Önskar så hett att kunna hjälpa dig att ro
Hjälpa dig till ro

Detta är också havet
Må det bära dig ut
Ber om hjälp för oss till tro
Hjälp till oss att ro

Står ensam vid rodret
Försöker att tro
Jag försöker hålla samman båten

Med sjökort och sextant
Jag kommer ingenstans
Fastän vattnet är bekant

Ensam går jag i kvav
Med flat botten
På öppet hav

Så möts vi, människor utan yta
I en ring
Brödet bryts vinet delas

Kristi kropp för dig utgiven
Jesu blod för dig utgjutet
Bland människor utan yta

Där är du ju
Mitt i bland oss
Här tror jag

Järnet rostar
Kopparn ärgas
Inför lagarna lika
Släpper en fjäder i vakuum
Faller den som en sten

Jordens kretslopp av miljarder år
Månen likaså
Absolut lika
Så som det är i det stora
så är det också i det lilla

Ljusets avstånd är uppmätt
Ljudet tar ingen genväg
Ändå skall vi överraskas
Vågorna som slår in mot stranden
Vattnet som sugs ut igen

Allt kan hända
Vad som helst
Detta är också en lag
När som helst
Hur som helst

Det trodde jag du visste

Vi är männen vid Gerasa,
ingen vacker syn
Såriga, smutsiga, surrade vid vår plåga
Allt vi mött är pekande fingrar
Hårda nypor som fjättrat oss vid det vi är – vår plåga

Men, här kommer ytterligare en
Han pekar visst inte på oss
Han pekar och håller blicken på vår plåga
Vi är visst inte längre vår plåga

Vi är männen vid Gerasa,
ingen vacker syn
Såriga, smutsiga, surrade vid denna tanke
Allt vi mött är ett pekande finger
En hård nypa som befriat oss från det vi var – vår plåga

Jag tittar ner på mina fötter
Ser alla stenar som ligger där
Ilska, besvikelse, fan, i helvete och hans moster

Ser på Honom som huggit in lagarna i sten
Så skriver Han upp också mina brott och min dom i sanden
Nu kommer vinden och allt Han skrev är borta

Jag tittar ner på mina fötter
Jag låter stenarna ligga, men sätter mig ner och väntar på vinden