Gnossa – Bloggen

Jesus du är min glädje för alltid, det
eviga ljuset som får mig att se att
du är min räddning, den jag får fly till, att
genom din död du köpte mig fri

Jesus du är den fred som har slutits i
evighet mellan människa och Gud, som
låter sig finnas i ljuset från korset, som
omsluter alla som kommit till tro

Jesus du är min Herre för alltid, den
evige Fadern som gett mig sin nåd, som
skänker mig himlen i slutet av tiden, men
redan ditt rike sprids på vår jord

Stickan mot plånet – ritsch
Här skall bli en brasa

Handens röresle mot pappret en aningen hastig – pfft

Svavlet osar en stund
Det var det det

Inte alls som kaffe
Nej, mer som det vita på apelsinskal
Gommen minns

Mellangärdet minns
etter drillas
ner i den mörka brunnen

Därifrån hämtas vattnet upp
Söker efter örterna
som gör det sött igen

Jag står i farstun med rocken på
Ute har vädret precis slagit om
Dammet dansar i solens strålar
Jag är redo

Vågen kommer att rulla ut
Och lämna den fuktiga sanden kvar
Men än sköljer den in över dina fötter
Och jag sitter till rätta

Livet –
är väl ändå rätt blåsvart?
Fastän höljt i gräddvit lycka.

Från sitt höga torn
Blickar dom vise ner
i skrymslen och gömslen

Och ur rockärmen
Spader dam
och en liten vit kanin

Jag tror att detta är en enda apelsin, inte tre, utan en enda!

Ändå är apelsinen skal, fruktkött och saft. På sitt sätt väl avgränsade, men ändå är det bara en enda apelsin, som sagt. 
Skalet är apelsin, fruktköttet är apelsin och saften är apelsin. Tre, men ändå en enda apelsin.

Man kan säga att fruktköttet blivit till i skalet…

 …och att saften utgår från fruktköttet.

Om man nu vill ta reda på hur en apelsin verkligen smakar måste man ta reda på det genom att äta fruktköttet. Det finns liksom inga genvägar till den underbara apelsinsmaken. Ingen kommer åt smaken utom genom fruktköttet. Detta kan verka intolerant mot alla skalbitare, men om man smakat fruktköttet vet man att det är sant.
  

Av alla ord som slutar på en
tycker jag sämre om men
än hen

Lyckan försökte få glädjen att komma och sätta sig, men glädjen svarade:

– Du är inte min mamma!

Gamens skri bryter ett ögonblick
av savannens öronbedövande tystnad
I gasellens glasartade blick:
Här är en som led offer för
lejoninnans tydliga käftar

Visheten tycks bottna i vattenbrynet
Hon ler mot mig
när jag drar mig en bit upp på land

Där har jag suttit förundrad
och sett henne skjuta ut,
flytande på vågryggarna

Jag har frågat henne
och fått till svar:
Vattenbrynet är hennes hemvist