Gnossa – Bloggen

…ser jag faktiskt lite fram emot den hinsides domen. Tänk att få feedback på hela sitt liv av Honom som gav mig livet, som vill mig väl och som vill fullända mitt liv i livet som kommer. För mig är bär det ögonblicket ett hopp om slutgiltig befrielse och upprättelse. Tänkt att slutligen få veta den rena sanningen om mig själv, att bli övertygad på de punkter Han och jag inte är överens att Han har rätt och jag gått fel. Det blir speciellt. Så föreställer jag mig hur han tar min hand, ber mig plocka med det i mitt bagage som inte hör himmelriket till. Och vi går fram till kanten av Gehenna och där hjälper han mig att stjälpa av mitt bagage och inte var det så mycket jag fick behålla, men jag är fri och lycklig och alldeles tokförälskad i honom som köpte mitt hjärta och rätten att göra vad han anser är bäst för mig. Men det är bara ett hopp och inget jag skulle drömma om att göra en lära av för vad vet jag…

Att Stefan Swärd i dagarna utkommer med en bok till försvar för den evangelikala helvetesläran har väl inte undått de som följer hans blogg. I en kommentar till ett tidigare inlägg har Stefan upplyst om att boken, kommer att vara en redogörelse för vad Bibeln lär ifrågan utifrån en evangelikal tolkningsmodell. Stefan Swärd tycker att det bör talas mer om synd och dom och eviga straff i helvetet annars förminskas Guds nåd, menar han. Han antyder också att vi som inte är så tvärsäkra längre på vad det exakt är vi bör förkunna och hålla för sant gör Guds erbjudande om frälsning och upprättelse till ett rätt så tomt budskap och att nåden blir rätt liten genom en sådan tvekan.

Nu hoppas jag att Stefan Swärds bok inte bara skall bli en genomgång av evengelikalt helveteslära utan att han också vågar närma sig alla de frågor en sådan helvetes- och frälsningsförkunnelse väcker. Exempelvis att det enligt den klassiska kristendom som brukar åberopas i sådana här sammanhang, går den värste brottslingen och den medelhygglige Svensson lika i det tillkommande livet. Båda hamnar nämligen i samma eviga helvete om de inte omfattar den rätta läran om Jesus Kristus och sätter sin tro till den i det ögonblick då döden inträffar. Och omvänt båda får också av nåd komma till de sällare jaktmarkerna om de bara någon gång innnan sista sucken haft turen att inse vilken position Jesus ställer dem i inför Gud, den enväldige och rättvise domaren. Jag säger inte att denna teologi är fel, jag har bara brottats med den i hela mitt liv, uppväxt som jag är i sk evangelikala sammanhang. Så min förhoppning är alltså att Stefan har den intelektuella hederligheten att också behandla dessa frågor och inte bara rapa upp vad 1000-tals predikanter sagt före honom. För de argumenten kan vi och om det blir en sådan bok kommer jag att kräva pengarna tillbaka

I den del av kristenheten jag tillhör och vill tillhöra finns en utbredd längtan och en ärlig förväntan om att få se övernaturliga saker hända. Som att sjuka skall bli friska eller att andra svåra omständigheter skall ändras. Denna längtan och förväntan har sitt ursprung i tron på berättelserna om Jesus i Bibeln, hur han gjorde sjuka friska, hur han förvandlade fester han var på, hur han fick lite lite mat att räcka till tusentals personer, hur han förändrade omständigheter ja t o m naturlagarna rådde han över.  Att denna längtan är utbredd vittnar den helandeskola som pågått i Malmö den senaste veckan med sina närmare 900(!) besökare.

Själv har jag motstridiga känslor. Jag håller nämligen för sant att övernaturliga saker verkligen kan hända utifrån samma tro på de Bibliska berättelsernas tillförlitlighet, men när det kommer till kritan så tvivlar jag, som den Tomas jag är, på att jag verkligen kommer att få se ett verkligt under med egna ögon, någonsin. Tvivlen, får mig att känna mig lite utanför glädjen och entusiasmen när jag hör rapporterna om att si eller så många har berättat om konkreta övernaturliga händelser.

Kanske får jag trösta mig med Jesu fråga i berättelsen om när han ger mat åt 4000 män, förutom kvinnor och barn: ”Hur många bröd har ni?” Kanske är det där det börjar? Med det jag har? Har jag kanske en 100-lapp att sticka i handen på någon som ber mig? Annars finns det kanske en bankomat i närheten? Har jag fem minuter att lyssna medlidsamt på någon som har det svårt? Har jag en liten stund att ägna i bön för en medmänniska? Har jag kanske ett eller annat tröstens ord? Jag hoppas det och jag hoppas att Jesus kan välsigna det lilla jag kan bära fram …

Förmodar att förre ordföranden i EFK Stefan Swärd måste betrakta sig som evangelikal. Evangelikalismen kännetecknas framför allt att man betraktar Bibeln som Guds ord, ofelbar i allt den lär. Märkligt då att när Swärd för andra gången på sin blogg skall bedöma en och samma bok av Rob Bell inte bemödar sig att argumentera utifrån Bibelns texter utan nöjer sig med att argumentera utifrån traditionen, vad den evangelikala rörelsen alltid lärt. För mig som i hela mitt liv brottats med föreställningen om ett helvete och med en önskan att också vara Jesus trogen hade det varit mer intressant om Swärd ägnat sin inlägg åt bibelstudiet istället för att endast komma fram till att Bell nog inte är någon riktig evangelikal. Nähä säger jag, det är inte påven heller…

Frågan är om Stefan Swärd verkligen är evangelikal då han snarare argumenterar utifrån traditionen än utifrån Bibeln.

Kan inte låta bli att kommentera även den känga Jonas Gardell får i Swärds inlägg.

”Det finns ju olika sorts universalister. Jonas Gardell är en sådan. Han tror inte på himmel eller helvete. Han tror att alla en dag kommer till Gud, oavsett religiös tro. Han tror inte heller att Gud dömer någon. Jag har frågat Jonas om man då ska leva i himlen i all evighet ihop med pedofiler,våldtäktsmän och massmördare, hur kommer det att gå. Men det har Jonas inte haft ett bra svar på.”

Men kära Stefan Swärd! Det är väl klart att det kommer att finnas både pedofiler, våldtäktsmän och massmördare i himlen! Eller tror vi inte längre på syndernas förlåtelse?

I gamla flyttattester från 1820-talet gav prästen sitt omdöme hur man läste och ens förståelse av salighetsläran. I de flesta fall jag sett så bedöms förståelsen av salighetsläran som enfaldig, vilket får en att undra, kan man förstå den på något annat sätt … Saliga är de enfaldiga heter det väl …

Försöker febrilt att förstå varför knäppskallar inom den kristna sfären berör mig så illa. De som känner mig väl vet att jag annars har rätt lätt att fördra lite udda figurer, men berätta för mig om en kristen knäppis och jag blir alldeles låg. Faktum är att Christer Sturmark kan få härja fritt i hundra år utan att det bekommer mig särskilt mycket, men jag blir kymig av personer som Harold Camping. Vore jag tvungen att välja skulle jag förmodligen snarare välja den förre än den senare som andlig rådgivare. Hur kommer det sig? Jag menar allt Camping gjort är väl att peka ut ett datum för ungefär det väldigt många i mitt samfund faktiskt tror? Eller?