Gnossa – Bloggen

Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6

Den här versen har jag nog alltid tänkt på och refererat till som att här drar Jesus upp en skarp gräns kring Fadern. Att han själv är den gränsen. Att han liksom stakar ut den smala väg människan har att vandra för att komma i gemenskap med Gud, Fadern. Dessutom har jag nog inte ägnat mer än första ledet i Jesu påstående så mycken tanke: ”Jag är vägen”. Och så har jag nog tänkt på det som att det står Jesus SADE: ”Jag är vägen, sanningen och livet …”

Det finns säkert fog att läsa den här versen på det sättet, men kanske finns det fler bottnar, fler poänger än så? För om vi läser sammanhanget. Då finner vi Jesus mitt i ett samtal med sina lärjungar och han talar tröstande till dem inte mästrande. Han talar lungnande inte utmanande. De dogmatiska ansatserna verkar inte lika tydliga som jag alltid tänkt på det.

vilket jag på sätt och vis är. Under en kortare period under mitten av 1980-talet arbetade jag nämligen som evangelist i Birkakyrkan i Stockholm, som senare gick samman med Östermalms Baptistförsamling och bildade Elimkyrkan. Den församling där Stefan Swärd nu verkar som pastor.

Birkakyrkan eller Birka frikyrkoförsamling, som var belägen i en gammal källarbiograf nära St Eriksplan, var i sin tur en sammanslagning av en Fribapstistförsamling och en HF-församling, vilka jag dessvärre glömt namnet på nu. Min minnesbild är att dessa två traditioner kunde samsas i en och samma församling utan att den ena gruppen pekade finger åt den andra. Jag minns det som en ömsesidig respekt för varandras olika ståndpunkter i fråga om dom och straff. Dock minns jag med värme hur jag diskret blev åthutad mitt i en direktsändning i närradion, men inte så att lyssnarna uppfattade det förstås. Jag sade något i radion om hur alla en gång skulle tvingas att böja knä för Jesus och erkänna honom som Herre varpå den fribaptistiske äldstebrodern började vifta avvärjande med händerna. När jag senare frågade honom vad jag sagt för fel fick jag mig en lektion i fribaptsitisk syn på dessa frågor. Ungefär så här: ”Nej nej, inte tvingade. Ingen kommer att bli tvingad, men Guds kärlek kommer att frammana denna tillbedjan”

Därför, när jag idag efter en längre twitterkonversation av nyfikenhet frågade Stefan Swärd om det inte finns några fribaptister kvar i Elim och får svar att det finns det och att ”vi för dialog i dessa frågor” så väcker den en del funderingar. Jag menar att om vi i den församling jag tillhör hade haft lite olika syn på någon fråga och min pastor gav ut en ganska kategorisk bok där ett med den ena sidan besläktat synsätt hängdes ut som villolära så vet jag inte om jag uppfattat det som dialog. Snarare som ett försök att visa var skåpet skall stå.

För mig som bryder min hjärna med en massa grubblerier om vad som kan vara sant och inte i den kristna läran är det så oerhört befriande att påminnas om hur bibel 2000 uttrycker det i Hebr 11:1. ”Tron är grunden för det vi hoppas; Den ger oss visshet om det vi inte kan se.”

I den äldre översättningen står det ”Men, tron är en fast tillförsikt om det man hoppas, en övertygelse om ting man inte ser.”

Det framgår inte såväl i det svenska språket, men min poäng är att tro och övertygelse inte är samma sak. Tron ger övertygelse, men inte tvärtom så att övertygelsen nödvändigtvis ger tro. Jag skulle kunna vara övertygad om exempelvis den dubbla utgångens absoluta slutgiltighet. Men en sådan övertygelse gör mig bara orolig och förvirrad. Så många gånger jag gått vilse i mitt grubblande genom att söka övertygelsen istället för tron.

Ordet för tro som används här är visst det  grekiska ordet πιστεύω som betyder att lita på, förtrösta på eller vara beroende av. Inte så mycket ha en bestämd uppfattning om, hålla vissa saker för sant om eller tänka rätt tankar om. Istället för att försöka hitta övertygelsen kan jag glädjas åt den förströstan jag hittar i mitt eget inre. En förströstan på en god Gud, som är rättvis och full av nåd och sanning. Denna förströstan är grunden för mitt hopp om att inte en dag behöva stå besviken inför Gud och fråga vad i helvete han tänker på. (fast jag tror inte jag skulle våga lägga fram saken riktigt så förstås)

Hur som helst glädjen är återfunnen! Gud är god och Rob Bell rules ! Nej , det är Jesus som rules, men ändå…

Efter att ha brottats i hela mitt liv med det obegripliga i läran och föreställningen om den dubbla utgången, ibland genom att låtsas att utläggningar som Per-Axel Sverkers eller Stefan Swärds faktiskt hängde samman logiskt och inte beredde några moraliska problem och ibland genom att låtsas att acceptera det jag inte kan förstå gav det mig ett enormt hopp att i våras läsa Rob Bells bok Love Wins. Kanske gick läran att förstå, kanske hängde den samman och det kändes rent av hoppfullt att få möta Gud som den rättvise domaren.

Men efter att ha läst Stefan Swärds bok har alla sådana förhoppningar grusats och jag befinner mig i en universalistisk baksmälla där jag inte vet varken ut eller in. Förstår inte, efter detta uppvaknande, hur jag någonsin skall kunna känna någon glädje i min kristna tro. Just nu är det rätt svart.

Stefan Swärds ( @stefansward) bok Efter detta har kommit ut på XP-media förlag. Jag läste boken igår och det slog mig med full kraft att Stefan Swärd har rätt. Hans bok beskriver verkligen den kristna läran om Helvetet och om den dubbla utgången. Alla försök att göra denna lära förnuftsmässigt och känslomässigt förståelig och acceptabel måste avvisas eftersom läran varit precis så förnuftsmässigt och känslomässigt obegriplig som den framstår i Stefan Swärds bok. Swärd undrar varför det blivit så tyst kring läran om Helvetet i våra kyrkor på senare tid. För egen del beror det på att jag värjer mig mot att som Swärd behöva fylla igen de logiska luckorna i mitt resonemang med att det inte är allt vi förstår eller att så har kyrkan lärt under 1990 år.

Det är ändå glädjande att Swärd gör en ansats att nyansera läran något och antyder att det blir lite olika hett och plågsamt i olika delar av helvetet. Så den som levt ett hyggligt liv, men förkastat Jesus kommer inte att få det lika varmt om öronen som Hitler och Bin Laden och pedofiler osv. Och Stefan Swärd är också noga med att poängtera att även den kristne kommer att dömas, men det är dock lite oklart vad han menar att den ”kristne” brottslingen får för straff annat än att han går miste om en del av lönen. Hursomhelst anar jag att Swärds ansats att nyansera läran kommer att kommer att reducera antalet evangelikala ryggdunkar något eftersom det säkerligen finns en och annan evagelikal helveteskramare där ute som vill vara ännu mer renlärig.

Swärd förespeglar i början av boken att vi skall stanna inför alla de svåra frågor som läran om den dubbla utgången väcker. Det tycker jag nu inte att Swärd infriar. Frågorna identifieras visserligen till viss del, men Swärd lyckas varken visa att han själv på allvar har brottats med dem, att han förstått vidden av dem eller att han ens tycker att de är särskilt viktiga. Jag får istället känslan av att frågorna finns med för att åtminstone ge ett sken av intellektuell hederlighet. Vi skall komma ihåg att Swärd inte alls är intresserad av att dessa frågor diskuteras. Han hoppades ju t ex att inget förlag skulle ge ut Rob Bells Love Wins på svenska. Nej jag tror snarare att att Swärd vill att det skall vara lika tyst angående de invändningar mot den klassiska läran om den dubbla utgången som hans egen bok egentligen är. I denna strävan att tysta invändningar buntar han ihop Rob Bell, Stanley Sjöberg och Jonas Gardell i samma hörna på ett rätt ohederligt sätt och påstår att dessa står för en syn då det absolut inte spelar någon roll hur vi lever våra liv här och nu. Vilket får mig att undra om vi läst samma Rob Bell. Själv har jag inte läst någon kristen författare som tydligare utmanat mig att leva ut gudsrikestanken redan här och nu i detta livet.

Men som sagt, Stefan Swärd har ju rätt. Kyrkans lära har varit ungefär så här obegriplig genom årtusendena. Och det vore väl förmätet av oss att ändra på en lära från den tid då jorden fortfarande var en skiva som stod på en pelare och både solen och månen gick upp och ner, från en tid då det var helt naturligt att kristna kunde ha slavar, kvinnorna skulle hålla käften och den helige ande lämnade sovrummet om makar hade sex utan att syftet var att alstra barn? Klart att läror från den tiden måste vara rätt?! Förresten, lär inte samma kyrka att det inte finns någon frälsning utanför densamma? Bör vi inte också hålla fingrarna borta från den doktrinen och alla lydigt återvända till RKK?

Förövrigt kommer jag att riva sönder kroppen i klåda nästa gång jag hör eller ser uttrycket ”vi i den svenska” eller ”västerländska kristenheten” i nedsättande bemärkelse.

Blir nog lite relloprat på min blogg ett tag. Är inne i ett stim av tankar och vad har man en blogg till om inte för att låta tankarna komma till uttryck?

Det är en sak med kristendom, som jag lärt känna den, som är lite märklig. Och det är att den kommit att handla väldigt mycket om livet som skall komma. Detta trots att Jesus uttryckligen uppmanade sina lärljungar att gå ut i hela världen och lära kommande anhängare ALLT vad han pratat om. Och enligt berättelserna i de fyra evangelierna talade Jesus själv förvånansvärt lite om det kommande livet. Om himmelriket, ja, men om himlen som en plats ovan molnen, med gator av guld, inte alls, va?
Istället talade Jesus desto mer om hur vi kan och bör leva här och nu.