Den här tavlan målade jag för några år sedan. Den tillhör kategorin prövat-sig-fram-efter-en-idé-målningar. Men jag tycker om den. Den ”föreställer” eller skall jag säga representerar? en bro eller väg. En upplyst väg i en dunkel tillvaro.
Jag har förstått att det mesta jag gör, alltså inte bara mina kreativa uttryck, utan det mesta i livet är en sorts samtal om livet. Ett samtal med Gud. Man kan känna till att jag försökt, men aldrig lyckats frigöra mig från föreställningen om Gud. Denne Gud accepterar jag, älskar jag, är i opposition mot, hatar jag. Men det mesta av det jag gör, gör jag i förhållande till honom. Det som bäst beskriver detta förhållningssätt till Gud är att det liknar ett samtal. Gör jag bra ifrån mig, t ex, på jobbet hoppas jag att han skall veta att jag vill att han skall vara stolt över mig. Tar jag ställning i en politisk fråga vet jag inte alltid om vi är överens, han och jag, men jag väger alltid in och försöker förstå hans syn på saken. Och så vidare.
Den här tavlan är alltså en replik i mitt ständiga samtal med Gud, men det är inte därför jag visar den i denna bloggpost. Jag vill istället använda den för att samtala med dig om bibelsyn. Tittar jag på den här tavlan från en viss vinkel ser jag en böjd gammal man i kaftan och långt vit skägg som rör sig över bron åt vänster. Flyttar jag blicken något så har istället en förnäm kung i rött midjelångt skägg stannat upp mitt på bron och poserar tillsammans med en vacker dam i någon sorts ljus niqab. Om jag går nära dock, upplöses alla illusioner och det enda som återstår är mina målarknivsdrag i olika färger.
En liknande upplevelse kan jag göra om jag ställer mig på lite avstånd från bibeltexten, kanske tillsammans med Rob Bell i hans föreläsning ”The gods aren’t angry”. Rob Bell målar på lite avstånd från texten en fullt förståelig och rimlig utläggning till berättelsen om när Abraham ombeds av Gud att offra Isak. För alla oss som brottats med det svåra i den berättelsen är det inget mindre än rent trolleri att utlägga den och få en att utbrista ”Aah, SÅ måste det ju vara”. Men så slår jag upp berättelsen och ser alla detaljerna och med ens är den lika obegriplig som alltid. Illusionen är bruten, jag ser bara de märkliga detaljerna i ”tavlan”.
Så hur är det tänkt att vi skall ta till oss Bibelordet? På lite avstånd eller i detalj? Kan Psalm 119 vara till någon hjälp där det står ”summan av ditt ord är sanning och…”?

@tomashultberg (me) said:
@elsander mycket intressant, tack för delning!
very interesting, thank you for sharing

@elsander said:
@tomashultberg Varsegod, håller inte alltid med allt men @jonestony är alltid intressant
you’re welcome, I don’t always agree to everything though @jonestony is always interesting

Kungen har erkänt och vill nu vända blad i denna tragiska historia. ”Jag gjorde ett misstag, sade kungen en tid efter tragedin, det har jag nu erkänt och bett om förlåtelse för, nu gör jag som i era tidningar, vänder blad”

Kung David levde sedan i många år och blev en rätt omtyckt kung. Hans son med sin väns fru, Salomon, blev kung efter honom.

Alla människor har en väg att vandra. Kan det vara så att Jesus menar att han inte bara är en människas utstakade enkelriktade väg utan att han identifierar sig själv med den väg vi har att vandra? Att han själv är så nära detta vad det är att leva, själva livet, att det egentligen är svårt att missa honom om man lever och vandrar? Och hur är det med sanningen? Är det Jesus vi har att göra med så snart vi möter något som är sant? Jag tycker i alla fall om att tänka så. Som det står någonstans: ”Han är inte långt borta från någon enda av oss”

Det verkar alltså som att det här samtalet utspann sig för att lärjungarna kände stor oro inför den förändring som Jesus nu signalerade. Det ser nästan ut som om Petrus var villig att gå i döden, bara allt skulle förbli som det var. Hm, inte så smart kanske, men han var väl rätt ung?

Jesus visste hur det skulle gå när det skulle gå upp för Petrus att inget någonsin skulle komma att bli vid vad det varit. Att det inte skulle finnas något kvar som Petrus skulle kunna rädda ens med sitt liv. Jesus insåg att i det ögonblicket skulle Petrus vara sig själv närmast.

Men han tröstade Petrus så oerhört ömt och kärleksfullt. ”Du kommer att förneka mig tre gånger innan morgonen har grytt, Petrus. Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig.”

Lärjungarna kunde inte riktigt ta in vad det var Jesus sa till dem. Att deras tid tillsammans nu led mot sitt slut. För oss som vet hur historien fick sitt förlopp kan det te sig märkligt att lärjungarna var så trögfattade. Men egentligen hade det varit märkligare om de hade förstått. För de hade ju varit med om en del tillsammans med Jesus. De hade varit med när Jesus kallade tillbaka Lasaros från de döda. Hur skulle han som befallde över döden själv kunna dö? De hade sett honom komma gående på vattnet en stormig natt. Vilken armé skulle kunna skickas ut för att hämta honom som stillade stormen? Några av dem hade sett honom i härlighet tillsammans med Mose och Elias. Hur skulle han den härlige kunna förnedras på ett kors?