Fel val
Om jag förstått berättelsen rätt så hade mänskligheten från början en alldeles fri vilja. Enligt berättelsen hade hon nämligen endast ett enda val att göra och fullt tillräcklig information om konsekvenserna för att förstå vad som var det rätta valet. Egendomligt nog gjorde våra förfäder vid det tillfället det sämsta valet av två möjliga. Vet inte hur det är med dig, men jag har ofta märkt att jag tagit över dessa förfäders beteende.
För även om vi inte längre är fullständigt fria i alla våra val har det hänt alltför ofta och alltför nyligen att jag haft fullständigt tillräcklig överblick över konsekvenserna av mina val för att göra rätta val. Ändå gör jag precis likadant som förfäderna; väljer helt fel.
Skitstövlar
Räck upp handen, alla som misstänker eller vet med sig att det egna beteendet, ofta eller då och då, välförtjänt behäftar den egna personen med omdömet skitstövel. För egen del inträffar det åtminstone ett par gånger om året och, som en del av mina läsare redan anat, försöker jag ibland ursäkta mig med att världen är full av människor som i olika grad har extremt med oflyt när de tänker. En annan ursäkt kan vara den medfödda eller den under livet förvärvade själens smärta som ibland gör sig påmind. Men frågan är ju om en skitstövel upphör att vara en skitstövel bara för att det finns ursäkter? Det tycker inte jag. En skitstövel är en skitstövel. Åtminstone så länge han beter sig som en skitstövel.
Nu skulle ju världen vara en bättre plats att leva i ju färre skitstövlar den rymde. Så om det inte hjälper att ursäkta skitstövlarna, hur skall vi det då bli färre av oss? Jag har en idé! Istället för att ursäkta skitstövlarna förlåter vi dem istället! Det är ju nämligen något helt annorlunda. Den man ursäktar har man nämligen förlorat hoppet om. Man tänker att ”Ja ja, han är en skitstövel för han hade en taskig barndom” På så sätt hindrar vi skitstöveln att nånsin bli något annat i våra ögon än just en skitstövel. Förlåtelsen är kraftfullare än ursäkten eftersom förlåtelsen visserligen också utgår från att skitstöveln är en skitstövel, men förlåtelsen inrymmer ett hopp om att skitstöveln kan ångra sig och bli något annat än en skitstövel. Scysstare och långt mera medmänskligt tycker jag.
Så vad sägs om en årlig eller varför inte en månatlig Stora Skitstövelförlåtardagen? Sedan kan alla vi förlåtna skitstövlar bilda nätverket De Förlåtna Skitstövlarna – DFS.
Hm, det låter ju som namnet på ett kyrkosamfund – DFS.
Om samvetet
Fick hem en bekräftelse i brevlådan idag på att jag eller vi nu är världsförldrar och jag slås över hur lätt samvetet i vissa avseenden låter sig stillas. Jag menar jag som nästan tvångsmässigt hållit mig till att tala sant hela mitt liv. Har jag kommit på mig själv med en lögn har jag lidit samvetskval månadersvis.
Förmodar att samvetet formas och tränas upp under uppväxten eftersom det verkar som att samvetet gör sig påmint på olika sätt hos olika individer.
Mitt eget samvete t ex vurmar en hel del för ganska traditionellt ”kyrkliga” ståndpunkter som att tala sanning, inte svära, inte stjäla, inte fuska och en del annat i samma stil. Inget fel i det. Jag är en ganska reko kille.
Men vad som förvånar mig, när jag tänker på det, är att jag inte har samma känslighet då det gäller det de större sakerna och de kollektiva synderna. När det gäller att sila mygg gör jag ett gott arbete för att i nästa stund äta helstekt kamel med både prispressad gurka och prisdumpade tomater.
Jag undrar om det i vuxen ålder går att fokusera om sitt samvete med sikte på de lite större frågorna istället.
Idioter
Häromdagen visade det sig att hon som säljer busskort är något av en idiot. Men jag sa inget.
Sedan satte jag mig på tåget och råkade hamna i närheten av en idiotisk dansk som inte fattade att mobiltelefoner är redskap för fjärrkommunikation och att man därför inte behöver anstränga sig för att rösten skall bära till andra sidan sundet. Inte hjälpte det att jag hyssjade och tittade argt så jag reste mig och slog mig ner i en annan vagn, mittemot den tredje idioten. Han reste sig strax för att slå sig ner med en bekant, trodde jag, så jag tog över hans fönsterplats. Då visade det sig att han erbjudit sin fönsterplats till bekanten så att denne skulle kunna placera sin laptop vid bordet där. Bara att flytta tillbaka igen. Den nye idioten hade en t-shirt med Che så nu skulle man alltså behöva dela sin omedelbara närhet med en idiot med läckande hörlurar tillika kommunist.
Under resan kom jag på att jag glömt ta dagens dos medikament för andra dagen i rad så jag laddade ner en ”Hitta Apoteket”- app till iPhonen. Det skulle jag inte gjort för väl framme i Helsinborg visade sig att idioterna som utvecklat appen inte placerat något apotek på den första angivna adressen dit jag begav mig för att hämta ut ny medicin på mitt elektroniska recept.
Något bättre lycka vid nästa adress där jag blev expedierad av en söt men å huvudets vägnar klent utrustad expedit. Jag sa visserligen inget till henne om mina iakttagelser då det gällde hennes intellektuella status, eller om hennes tilltalande yttre heller för den delen, men hade verkligen anledning att förmoda att farmceut inte kan vara något yrke som kräver några särskilda kvalifikationer. Då jag istället påpekade att det uppenbarligen var något galet med hennes datasystem som inte kunde hålla reda på att jag hade åtminstone två uttag kvar hämtade hon sin, till det yttre inte fullt lika tilltalande fornlämning till kollega med endast ett rudiment till huvud mellan axlarna. Rudimentet lyckades obegripligt nog läsa ut av det värdelösa datorsystemet att felet var min läkares. Tydligen behövs det ingen särskild begåvning för att bli dubbelspecialiserad läkare heller, för den idioten hade bara skrivit ut två uttag trots att jag ALLTID brukar få fyra uttag. Så det var bara att omedicinerad bege sig till det kontor där jag för dagen skulle ha mitt viste och ge mig i kast med alla de idioter denna dag kunde tänkas ställa i min väg.
På väg dit kom jag att tänka på något som en klok man sa till mig en gång:
”Det kan mycket väl tänkas att den första du möter en dag är en riktig idiot och möjligen den andra, men om den tredje personen du möter också är en idiot så måste du stanna upp och reflektera över hur du egentligen mår.”
Jag mötte inte fler idioter den dagen.
Fotnot: Vid kontroll hos min Vårdcentral visade sig att jag inte fått fyra uttag sedan 2007.
Talar Jesus med mig på nätterna?
Kanske är det så. I så fall är det något som jag har gemensamt med min far som då och då påstår att Jesus väcker honom och talar med honom mitt i nätterna och kan då säga sådana saker som: ”Vad håller ni på med där nere egentligen?”
För egen del har jag tidigare än väntat kommit i den ålder då det skall upp och låtas vatten i tid och otid på nätterna. Det var vid ett sådant tillfälle jag i natt kom att tänka på en mening som var uppe på tapeten när vi var hos goda vänner igår på middag. Jesu politik hade diskuterats i något sammanhang och jag började fundera på hur Jesu politik skulle kunna beskrivas. Vid närmare eftertanke kom jag på att Jesus givetvis är revolutionär. Hans politik för hela universum skulle utan vidare kunna beskrivas som De Priviligierades Revolution (DPR).
I Paulus brev till Filipperna, i det andra kapitlet står det så här om Jesus:
”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors”
Jesus, dvs Gud, är givetvis och med all rätt universums mest priviligierade person. Men han visar på en revolutionerande väg till fred och försoning. Att avstå sina privilegier för andras skull. Tänk om detta sinnelag skulle råda hos oss alla. Att vi priviligierade skulle avstå våra privilegier och släppa fram andra. Vilken revolution!
Jesus själv är ju extrem på detta. När han i jämförelse med allt han ägde som Guds jämlike blivit fattig återstod endast ett egentligt privilegium: Livet. Men inte ens detta lilla privilegium sparade Jesus utan gav även sitt liv för att släppa fram andra, t e x, sådana som du och jag.
Är det någon som hänger på och bildar DPR-partiet?
Egentligen
Undrar om det finns något mer tragiskt, sorgligt, undflyende och depraverande ord i svenska språket än egentligen. Avsluta själv följande meningar och inse vilket hemskt ord egentligen är:
Jag hade egentligen tänkt …
Egentligen borde man …
Man skulle egentligen …
Egentligen är jag emot …
Vi är egentligen på väg till …
Egentligen har jag inte …
Skall tänka över till nästa nyår om jag inte skall bannlysa ordet egentligen under hela nästa år. Egentligen borde man det …
Teodicéproblemt och hungern i världen.
Dum rubrik egentligen eftersom hungern i världen väl är ett av de förhållanden som formulerar teodicéproblemt. Kortfattat ställer problemet frågan om det är rimligt att tro på en god och allsmäktig Gud när det finns sådana orättvisor i världen som exempelvis 1 miljard hungrande människor. Jag har påpekat det tidigare att ondskans och orättvisornas gåta ingalunda försvinner för att man förnekar Guds existens. Tvärtom infinner sig väl frågan om det rimliga i att tro på det mänskliga förnuftet lika naturligt som tvivlet på en god Guds existens. Kanske det rent av är så att det i själva verket är det mänskliga förnuftet, eller brist på förnuft, som ställer till problemen i världen. Kanske måste vi inte ge Gud eller tron på Gud för den delen skulden till allt elände.
Men en annan gåta i samma härad kan namnges lärjungedicéproblemet. För visst finns det anledning att tvivla på att det skulle finnas 1-2 miljarder Jesu lärjungar när världen ser ut som den gör? Eller?
Dags att sätta världen på kartan.
Tidningen Dagen har haft en mycket intressant artikelserie som jag med stigande fasa tagit del av. Det som för min del började för några månader sedan som en gnagande oror att något var fel i den rådande världsordningen har för varje artikel alltmer besannats och jag måste säga att jag skäms över hur blind jag varit.
Jag har de senaste veckorna fått lära mig bla annat följande:
- 1 miljard människor svälter i världen. Alltså nästan var sjätte människa!
- Endast 4 procent av det svenska biståndet går till jordbruket. Andra områden som demokrati är mer prioriterade.
- Jag tvingas också till slutsatsen att marknadsekonomin inte kommer att lösa problemen med världshungern utan snarare kommer att förvärra den allt mer. Något måste göras så att det inte alltid är den som kan betala mest som får möjlighet att köpa.
- Köttkonsumtionen i den rika världen är ett mycket större problem för världhungern än odlingen av biobränsle. 40 av allt som odlas går till djurfoder. Det är ohållbart både ur miljö- och svälthänseende. Min favoritmat kyckling ligger rikigt illa till. För att föda upp min mat importeras soyaböner från länder som Brasilien, där människor faktiskt lider av undernäring.
Inför nästa riksdagsval hoppas jag att något parti kommer att våga lämna den inhemska politiken och sätta världen på kartan. Ett sådant parti kommer att ha goda möjligheter att få min röst. Men jag kommer att bestämma mig sent. Jag kommer att följa opinionsundersökningarna och om det är en klar trend på valdagen vilket regeringsalternativ det blir kommer det parti inom det troligaste regeringsalternativet som visat mest allvar i dessa frågor få min röst. Just nu lutar det åt KD respektive MP.
För övrigt överväger jag att äta vegetariskt åtminstone en gång i veckan, till att börja med. Sen kan man ju äta vildfångad fisk en dag och vilt en dag och kanske vegetariskt ytterligare en dag. Kyckling blir svårt att avstå, men så får det kanske bli.
Något gnager
Jag har nog alltid varit en ganska obekymrad förespråkare för marknadsekonomi. Det är väl i sin ordning och rimligt att en vara värderas till vad folk i gemen är beredda att betala? Och mig har det aldrig bekymrat att det finns de som har de bättre än jag och blir rika. För visst är det till nytta för samhället och för mig att entreprenörerna finns, risktagarna som skapar nya jobb och på så sätt bidrar till välfärden i samhället. Detta är ställt bortom allt tvivel för min del.
Men, så är där ändå något som gnager. Är den brännande frågan verkligen i vilken grad det stör mig att andra har det bättre än jag? Jag anar att det borde störa mig i högre grad än vad det gör att jag har det bättre än andra.
Upprinnelsen till den gnagande känslan är något jag hörde på radio för en tid sedan. Det var en markägare i Tanzania, tror jag det var, som hade bekymmer. Han odlade nämligen rosor för export till Europa. I och med den ekonomiska krisen så har vi i Europa inte lika stort utrymme att spendera på lyxprodukter som snittblommor. Och markägaren i fråga hade nu ekonomiska bekymmer till följd av krisen i Europa.
Förutom den sympati man kan känna för denne entreprenör och eventuella anställda som kanske blir friställda pga nedgången så slogs jag av tanken hur orimligt det lät. Afrika är en kontinent som på många håll lider stor brist på mat. Då känns det så oehört fel att odlingsbar areal där nere används för att dekorera våra hus och hem här i Europa, vi som inte lider brist på något.
Vad är det för mekanismer som åstadkommer detta som känns så uppenbart fel? Är det inte samma marknadsekonomi som vi hyllar på hemmaplan. Markodlaren får bättre betalt och tjänar mer pengar på att producera lyx till Europa än på att producera spannmål och baslivsmedel öfr den afrikanska marknaden. Vi å vår sida vill gärna betala så lite som möjligt för de rosor vi vill dekorera våra hem med.
Jag har aldrig tidigare sett sambandet så tydligt. Att det faktiskt stämmer att vår rikedom i väst gör andra fattiga. Vi vill köpa lyx som rosor, kaffe, bränsle till våra bilar osv. Men vi vill inte betala för mycket. Den som säljer till oss vill tjäna så mycket pengar som möjligt, Följden blir att producenterna måste hitta ett sätt att pressa priserna. Leder inte detta till att inte tillräckligt med mat produceras där den verkligen behövs, att kaffearbetare och sockerrörsarbetare får arbeta nder slavliknande former? Det är det som liksom gnager och jag tror vi måste hitta ett sätt att ändra på detta.
Bergspredikan
Är precis klar med en genomläsning av Jesus sk Bergspredikan i Matteus kapitel 5-7. Fastnar för slutfrasen: ”När Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda.”
Jag gillar ju vår herre Jesus, men jag anar att Matteus inte gjort honom full rättvisa som talare för ärligt talat är bergspredikan rätt hoppig och det är väl inget att rekommendera rent retoriskt? Men jag tror snarare att det som kallas Bergspredikan är en sammanställning av allt som Matteus hört Jesus undervisa om än en trogen återgivning av ett specifikt tal. Och då blir det ju genast intressantare att ta del av för jag måste tillstå att det är väldigt mycket som är värt att tänka på.
Ta det här t ex: ”Döm inte så blir ni inte dömda. Ty med den dom ni dömer skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er”. Jag undrar hur det kommer sig att vi som räknar oss till Jesus fans ofta blir betraktade som just dömande. Så borde det väl inte vara, eller?