Vem skall vi hacka på idag?
Eftersom vi har så låg självkänsla, men längtar efter att ha lite bättre självkänsla så låt oss hacka på någon som tar sig själv på allvar som tycker att han kan tillföra något. Låt oss hacka på Markus Birro.
Eftersom vi själva bara förmår att låta intelligenta med hjälp av lånade oneliners från senaste peppkursen vi var på så låt oss hacka på någon som som kan formulera fantastiska aforismer. Låt oss hacka på Björn Ranelid.
Eftersom vi önskar att vi inte vore så hopplöst oförmögna till allt gott verk. Eftersom vi inte förmår att åstadkomma någon annan förändring än självförminskningens så låt oss hacka på allt gott. Låt oss hacka på Gud själv. Få bloggposten uppläst
Är
Berättelsen låter oss veta att ordet ”är” är en del av gudens namn. ”Jag är” heter guden. Berättelsen ber oss också att inte missbruka detta namn och uppmanar oss att be om att detta namn skall hållas heligt.
Jag undrar om det kan ha att göra med det jag märkt? Det att det känns hederligare att säga ”det verka som” eller ”kan det vara så här?” istället för ”så ÄR det” när man inte är helt säker.
Den där timmen
Den där timmen innan gryningen, då man lever, hörde inte telefonen, sov, hur blir det nu, känner ingen oro
Telefonen ringer igen
Telefonen ringer i vargtimmen, sveken avhandlas, de som varit, de som kommer,känn ingen oro, förtrösta, det finns ännu rum, läpparna måste le, ömt
Telefonen ringer
Telefonen ringer i vargtimmen, livet avhandlas, nyheter om vägen, om sanningen, skall fram, namnet växer, som ett mjukt måste, läpparna säger, Jesus
Bönesvar?
Kyrkornas världsråd har uppmanat till förbön för miljön och Herren Gud svarar:
Ööh, eeh? Varför kommer ni till mig med detta? Sist jag kollade i protokollet var det ju NI som skulle ta hand om jorden. Ursäkta, men vad kan jag göra? JAG kan ju inte dra ner på bilkörningen eller börja med sopsortering. Jag kan inte ta tåget istället för flyget eller köpa ekologiskt odlat. Jag kan inte dra ner på konsumtionen och på så sätt bidra till en hållbar utveckling. Jag kan inte fördela världens resurser rättvist. För även om jag egentligen äger alltihop är det satt under ERT förvaltarskap. Jag kan inget av detta, men NI kan.
Var det något annat? Lite Vishet någon?
Varifrån härstammar jag egentligen?
Håller på med lite släktforskning. Det är väldigt spännande, men det väcker frågor. Igår kväll, vid läggdags givetvis, infann sig ett problem av matematiskt och statistisk art som efter en natts sömn fortfarande inte funnit sin lösning. Jag inser givetvis att jag gör ett stort stort tankefel någonstans men jag har inte lyckats komma på vilket än.
Om jag låtsas att jag kunde följa mina anfäder 2000 år tillbaka i tiden, vilket jag borde ha kunnat om det bara fanns dokumenterat, så skulle antalet anfäder vida överstiga antalet personer som överhuvudtaget fanns tillgängliga för 2000 år sedan. Så var härstammar jag ifrån?
På 2000 år skulle man kunna klämma in ca 60 generationer. Jag skulle börja släktträdet med mig själv. Generationen före mig, dvs min mor och far, utgör två unika individer, farföräldragenerationen utgör 4 unika individer, farfars fars generation 8 individer och så vidare. 60 generationer anfäder ger alltså 2 upphöjt till 60? Slå det på en miniräknare så förstår du vad jag menar. Redan 35 generationer skulle ge 34 miljarder anfäder i den generationen. Som fotnot till detta problem kan nämnas att man räknar med att det omkring år 1000 fanns 310 miljoner människor i hela världen.
Till den det berör.
För att göra denna historia lite intressantare behöver jag ändra Historien lite. Således har forskare nyligen kommit fram till att ehuru ett extremt väldokumenterat liv så saknas uppgifter om var den store Michelangelo di Lodovico Buonarroti Simoni egentligen befann sig under sammanlagt hela tre år kring sekelskiftet 14/1500-talen. OK?
Med denna nya kunskap, tänk dig nu att du är kyrkoherde i en landsortsförsamling inhyst i en senmedeltida kyrkobyggnad. Tänk dig att du en dag står inne i kyrkan och betraktar de gamla vitmenade väggarna. Du tänker nu, när dina ögon, för vilken gång i ordningen minns du inte, faller på ett särdeles smutsigt parti att vitmenade är väl ändå mycket sagt. Som du under psalmsången många gånger suttit och betraktat dessa väggars solkighet bestämmer du dig där och då för att se vad som skulle hända om du ansatte en liten del av en vägg med lite vatten, såpa och en rotborste. Som den teolog du är, är du naturligtvis en novis och lekman då det kommer till vård av kulturmärkta byggnader och plötsligt står du framför en fläck av väggen där pusten ramlat ner och du finner dig själv bligande på ett stycke av något som måste vara en del av en större fresk. Det du ser är två utsökt målade händer. Den ena liksom utsträck mot den andra som ser ut att peka mot den förra. Vad gör du nu? Det är frågan!
Assimilerad
Som en turk på Limhamn
Eller som en kurd i Djursholm
Som en samarit i Jerusalem
Inte ens accenten röjer mina gallileiska rötter
Min fez ligger på hyllan
Jag äter hellre köttbullar än köfte
Där jag kommer ifrån är alla lika
Men jag, är assimilerad
Jag sover gott, min kudde är stoppad med lånta fjädrar
Min pyjamas är sydd i Bangladesh
Där jag kommer ifrån delar alla lika
Men jag, är assimilerad
Skitstövlar
Räck upp handen, alla som misstänker eller vet med sig att det egna beteendet, ofta eller då och då, välförtjänt behäftar den egna personen med omdömet skitstövel. För egen del inträffar det åtminstone ett par gånger om året och, som en del av mina läsare redan anat, försöker jag ibland ursäkta mig med att världen är full av människor som i olika grad har extremt med oflyt när de tänker. En annan ursäkt kan vara den medfödda eller den under livet förvärvade själens smärta som ibland gör sig påmind. Men frågan är ju om en skitstövel upphör att vara en skitstövel bara för att det finns ursäkter? Det tycker inte jag. En skitstövel är en skitstövel. Åtminstone så länge han beter sig som en skitstövel.
Nu skulle ju världen vara en bättre plats att leva i ju färre skitstövlar den rymde. Så om det inte hjälper att ursäkta skitstövlarna, hur skall vi det då bli färre av oss? Jag har en idé! Istället för att ursäkta skitstövlarna förlåter vi dem istället! Det är ju nämligen något helt annorlunda. Den man ursäktar har man nämligen förlorat hoppet om. Man tänker att ”Ja ja, han är en skitstövel för han hade en taskig barndom” På så sätt hindrar vi skitstöveln att nånsin bli något annat i våra ögon än just en skitstövel. Förlåtelsen är kraftfullare än ursäkten eftersom förlåtelsen visserligen också utgår från att skitstöveln är en skitstövel, men förlåtelsen inrymmer ett hopp om att skitstöveln kan ångra sig och bli något annat än en skitstövel. Scysstare och långt mera medmänskligt tycker jag.
Så vad sägs om en årlig eller varför inte en månatlig Stora Skitstövelförlåtardagen? Sedan kan alla vi förlåtna skitstövlar bilda nätverket De Förlåtna Skitstövlarna – DFS.
Hm, det låter ju som namnet på ett kyrkosamfund – DFS.