Svar på tal …
Med tanke på föregående inlägg måste jag tillstå att jag gläds åt en bloggpost som min fru ramlade över. Pernilla Wahlgren fick tydligen bevittna något spännande idag. Undrar vem denne frimodige yngling var. Hemskt roligt i alla fall.
Ella är nästa ryttarinna i familjen
Igår var vi och köpte fina ridbyxor och ridskor på Hööks för presentkortet Ella fick i födelsedagspresent av sina stora syskon. Så här fin är hon
Det e mycket nu…
Nu står det inte om mig i Aftonbladet idag IGEN! Men vad bra för det verkar ju inte ha hänt nåt annat heller! Förutom att Måns och Marie inte kan släppa taget då då…
Idag fyller Lisa 21
Hurra hurra hurra hurra!
Jag finns inte på Facebook mer
Jag har idag avslutat mitt Facebookkonto. Tänkte se hur det är att vara utan. FB har varit rätt kul så jag tänkte sluta medan det fortfarande är roligt. Eller egentligen finns det ingen anledning. Jag ville sluta helt enkelt. Istället kommer jag att fortsätta dela lite tankar här på bloggen. Men det lär inte bli mer än sporadiskt gissar jag.
Förresten har jag gått med i ett politiskt parti. Någon som orkar gissa vilket?
Jöns Olsson
Min mormors farfars storebror hette Jöns Olsson och föddes den 7 december 1822 i Östra Kärrstorp eller Kerrstorp, kort och gott som det kallades på den tiden. Kanske var grabben lite klen redan från början för han blev döpt redan dagen efter den 8 dec.
Genom kyrkans försorg vet jag detta. Det ju var kyrkan som skötte folkbokföringen på den här tiden. Därför slipper jag dessutom leva i ovisshet om när Bolla, gossens mor, orkade masa sig till kyrkan första gången efter nedkomsten. Det var nämligen den 19 januari 1823.
Själv skulle jag nog kunna räkna upp hundra mer relevanta frågor att ställa till en nybliven mor eller föra anteckningar om för den delen. Men nu bestämde kyrkan att det var viktigt att bevara till eftervärlden en anteckning om ”modrens första kyrkgång” så då får vi finna oss i det.
Gossen Jöns dog den 11 maji 1834,11 år gammal, i svåra magplågor orsakade av maskar. Hur många kyrkobesök den lille pågen hann med under sin korta levnad förtäljer inte historien.
Den fria viljan
Oavsett om Gud finns, om det finns en gud eller inte,vilket jag personligen förutsätter att det gör, vågar jag utan vidare fog påstå att den absolut fria viljan endast kan finnas hos en Gud som han beskrivits i de monoteistiska traditionerna. Förmodligen motsäger jag nu en rad namnkunniga och beprövade teologer och förmodligen rent av mina egna pastorer. Men, den absolut fria viljan det absolut fria valet kan väl endast existera om konsekvenserna av valen och viljan är kända? Jag tycker inte att detta på något sätt tar bort vårt ansvar för de val vi gör i livet om någon nu skulle ha sådana invändningar. Det är bara det att om vi kunde förutse de fullständiga konsekvenserna av alla våra val skulle vi ibland välja annorlunda. Alltså är vi i nuläget inte fullkomligt fria i våra val. Eller vi kan inte vara säkra på att våra val alltid står i samklang med det vi verkligen vill eftersom resultaten av våra val ofta ligger fördolda för oss. Det blir ju, som bekant, inte alltid som man tänkt sig.
Gud, som vi uppfattar honom, har däremot full koll. Allvetande som han är är han fri att välja helt och fullt i enlighet med sin egen goda vilja.
Före detta minnen?
Min före detta svärfar, mina barns morfar, gick bort igår. Vi har under de senaste femton åren endast haft sporadisk kontakt, så jag överraskas lite av den sorg jag känner idag. Som om även minnen kunde vara före detta.
Vi talar om en person jag känt sedan ungdomen och de minnena är övervägande ljusa.
Christer lärde oss spela Backgammon och jag lovar att ingen mer än Christer och möjligen mina barns mor kunde slå mig över en serie om tio partier i det spelet.
En annat minne som etsat sig fast är hur Christer och hans svåger satt och spelade schack. Värmen dem emellan när de broderligt och lite retsamt strök varandra på kinden då spelet gick i den ena eller andra riktning.
Det är för sorgligt att Christer nu är borta, alldeles för tidigt, i slutet av sitt sextiosjunde år.
Souvenirer
Har gått omkring bland souvenirförsäljarna på Västerlånggatan idag och försökt föreställa mig vad exempelvis de japanska turisterna berättar då de packar upp souvenirerna från Stockholm…
”Vi var i Sverige och som minne köpte vi ett samurajsvärd”
”Vi var i Sverige i somras och då tyckte vi att vi skulle ha varsin stickad tröja från Norge”
”De här typiska svenska huvudbonaderna köpte vi i Stockholm. De finns plats för en ölburk på var sida och med det här sugröret dricker man ölen”
”När vi var i Sverige tyckte vi att det kunde vara trevligt att passa på att köpa den här vattenpipan från Turkiet.”
”Titta på det här lilla pyramidformade pennstället i kvalitetsplast från Taiwan. Det köpte vi när vi var på ett Museum i Stockholm i Sverige. De här fina blyertspennorna kunde man köpa till.”
”Ååååååh”
Skitstövlar
Räck upp handen, alla som misstänker eller vet med sig att det egna beteendet, ofta eller då och då, välförtjänt behäftar den egna personen med omdömet skitstövel. För egen del inträffar det åtminstone ett par gånger om året och, som en del av mina läsare redan anat, försöker jag ibland ursäkta mig med att världen är full av människor som i olika grad har extremt med oflyt när de tänker. En annan ursäkt kan vara den medfödda eller den under livet förvärvade själens smärta som ibland gör sig påmind. Men frågan är ju om en skitstövel upphör att vara en skitstövel bara för att det finns ursäkter? Det tycker inte jag. En skitstövel är en skitstövel. Åtminstone så länge han beter sig som en skitstövel.
Nu skulle ju världen vara en bättre plats att leva i ju färre skitstövlar den rymde. Så om det inte hjälper att ursäkta skitstövlarna, hur skall vi det då bli färre av oss? Jag har en idé! Istället för att ursäkta skitstövlarna förlåter vi dem istället! Det är ju nämligen något helt annorlunda. Den man ursäktar har man nämligen förlorat hoppet om. Man tänker att ”Ja ja, han är en skitstövel för han hade en taskig barndom” På så sätt hindrar vi skitstöveln att nånsin bli något annat i våra ögon än just en skitstövel. Förlåtelsen är kraftfullare än ursäkten eftersom förlåtelsen visserligen också utgår från att skitstöveln är en skitstövel, men förlåtelsen inrymmer ett hopp om att skitstöveln kan ångra sig och bli något annat än en skitstövel. Scysstare och långt mera medmänskligt tycker jag.
Så vad sägs om en årlig eller varför inte en månatlig Stora Skitstövelförlåtardagen? Sedan kan alla vi förlåtna skitstövlar bilda nätverket De Förlåtna Skitstövlarna – DFS.
Hm, det låter ju som namnet på ett kyrkosamfund – DFS.