Jag drömde att vi hade ett akvarium.
Jag drömde att dottern och jag tog upp sanden från akvariet och sköljde ur den.
Jag drömde att vi försökte äta sanden till frukost.
Jag drömde att Klara nästan åt upp sin portion.
Jag drömde att jag inte fick ner en endaste sked p g a lukten.
Jag drömde att jag mådde lite illa.
Jag drömde att vi sa till Klara att hon inte fick berätta för någon vad hon ätit till frukost.
Jag drömde att jag blev orolig att hon skulle spy i skolan.
Jag drömde att jag tappade en kindtand.

Få Bloggposten uppläst

11/11/11 11:54

Kungen har erkänt och vill nu vända blad i denna tragiska historia. ”Jag gjorde ett misstag, sade kungen en tid efter tragedin, det har jag nu erkänt och bett om förlåtelse för, nu gör jag som i era tidningar, vänder blad”

Kung David levde sedan i många år och blev en rätt omtyckt kung. Hans son med sin väns fru, Salomon, blev kung efter honom.

Bildtextens budskap tillsammans med bilden på the Twin Towers tycker jag är en motbjudande förenkling. För mig känns idén bakom bildtexten lika simpel till sin karaktär som när han den där Erik Hellsborn ville få det till att hade det inte funnits invandrare hade de tragiska händelserna i Oslo inte skett.

Argument längs så uppenbart illusoriska tankebanor förvånar och förbryllar mig. Jag tror att om jag ansträngde mig skulle jag själv kunna komma upp med åtminstone ett halvdussin smartare religionskritiska argument och då är jag själv både religiös och inte särskilt smart.

Jag är ju bara hobbyfilosof, men jag oroar mig faktiskt att det rent av kan vara lite farligt om för övrigt intelligenta människor godkänner denna typ av orsakssamband. Leder det inte, nämligen, till att vi också måste godkänna liknande orsakssamband?

Det var araber som utförde attentaten. Hade det inte funnits araber hade det inte funnits arga araber, därför tänk en värld utan araber?

Attentaten skedde i USA. Hade inte USA funnits hade det inte funnits arga araber. Tänk en värld utan USA.

Religiös extremism skall givetvis bemötas och bekämpas. Det gör man ju lämpligen tillsammans med de som begriper sig något på religion överhuvudtaget. Att då polarisera med religiösa människor i allmänhet genom överdrivna eller rent av påhittade orsakssamband är förmodligen att skjuta ett rejält stycke över målet.

Ella begår i detta nu sin allra första ridlektion. Skritta, styra, halt och skritta igen. Lite spänd är hon allt.

Jag har lagt märke till att det finns gott om sådana här mentala PNR. Sådana tillfällen som definierar oss år framöver. Vi kanske börjar reflektera över tidigare ståndpunkter eller upplevelser och inser att längs den väg vi nu slagit in på närmar vi oss den punkt då vi inte kan vända tillbaka, åtminstone inte utan att vi först, bildligt talat, kommit upp i luften. De är sanningens ögonblick och jag har märkt att vi kan förhålla oss lite olika på väg dit.

Ibland, så snart vi anar att en PNR närmar sig slår vi på både broms och back. Skräckslagna därför att vi anar mörka skyar och oväder bortom den punkt efter vilken ingen återvändo finns.

Andra gånger är det som att vi släpas, spottande, fräsande och klösande längs en startbana vi inte vill lätta ifrån. Tryggheten på marken, med det invanda, det kända gör att vi till varje pris stretar emot. Men å andra sidan sitter vi där, fast i livets farkost som satts i rullning mot den där punkten.

Några gång har jag också lagt märke till hur PNR känts välkommen och efterlängtad. Vi når en slags befrielse av att lägga de gamla invanda tankemönster och fällorna bakom oss. Och vi känner den friska luften under våra vingar på något sätt.

Jag har själv varit med om några sådana här PNR hittills. I början av nittiotalet lämnade den PNR som hette Gud Finn Inte bakom mig. Det var som att flyga i oväder så fem år senare hette punkten Jag Klarar Mig Visst Inte Så Jädra Bra Utan Jesus. Något år innan det hade punkten Du Kan Faktiskt Inte Fortsätta Dricka Alkohol också lagts bakom mig.

När jag började skriva på denna bloggpost igår morse anade jag inte att gårdagen skulle innehålla en sådan där välkommen och efterlängtad PNR, men så blev det och idag lyser solen!

För de som flyger finns det ytterligare en sorts Point of No Return. Den infinner sig på väg mot målet i den stund det inte längre finns tillräckligt med bränsle för att återvända till avreseflygplatsen.

Som jag förstår livet finns det ingen motsvarande sådan punkt i livet. Som jag känner Gud finns det nämligen ingen punkt i tillvaron där inte hans nåd räcker som bränsle att föra oss hem igen.

En man som hette Paulus sa en gång: I honom är det vi lever, rör oss och är till och en kung som hette David: Var skulle jag komma undan din närhet? Vart skulle jag fly för din blick? Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila i yttersta havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är mörkret inte mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus