Skitstövlar
Räck upp handen, alla som misstänker eller vet med sig att det egna beteendet, ofta eller då och då, välförtjänt behäftar den egna personen med omdömet skitstövel. För egen del inträffar det åtminstone ett par gånger om året och, som en del av mina läsare redan anat, försöker jag ibland ursäkta mig med att världen är full av människor som i olika grad har extremt med oflyt när de tänker. En annan ursäkt kan vara den medfödda eller den under livet förvärvade själens smärta som ibland gör sig påmind. Men frågan är ju om en skitstövel upphör att vara en skitstövel bara för att det finns ursäkter? Det tycker inte jag. En skitstövel är en skitstövel. Åtminstone så länge han beter sig som en skitstövel.
Nu skulle ju världen vara en bättre plats att leva i ju färre skitstövlar den rymde. Så om det inte hjälper att ursäkta skitstövlarna, hur skall vi det då bli färre av oss? Jag har en idé! Istället för att ursäkta skitstövlarna förlåter vi dem istället! Det är ju nämligen något helt annorlunda. Den man ursäktar har man nämligen förlorat hoppet om. Man tänker att ”Ja ja, han är en skitstövel för han hade en taskig barndom” På så sätt hindrar vi skitstöveln att nånsin bli något annat i våra ögon än just en skitstövel. Förlåtelsen är kraftfullare än ursäkten eftersom förlåtelsen visserligen också utgår från att skitstöveln är en skitstövel, men förlåtelsen inrymmer ett hopp om att skitstöveln kan ångra sig och bli något annat än en skitstövel. Scysstare och långt mera medmänskligt tycker jag.
Så vad sägs om en årlig eller varför inte en månatlig Stora Skitstövelförlåtardagen? Sedan kan alla vi förlåtna skitstövlar bilda nätverket De Förlåtna Skitstövlarna – DFS.
Hm, det låter ju som namnet på ett kyrkosamfund – DFS.
