Om samvetet
Fick hem en bekräftelse i brevlådan idag på att jag eller vi nu är världsförldrar och jag slås över hur lätt samvetet i vissa avseenden låter sig stillas. Jag menar jag som nästan tvångsmässigt hållit mig till att tala sant hela mitt liv. Har jag kommit på mig själv med en lögn har jag lidit samvetskval månadersvis.
Förmodar att samvetet formas och tränas upp under uppväxten eftersom det verkar som att samvetet gör sig påmint på olika sätt hos olika individer.
Mitt eget samvete t ex vurmar en hel del för ganska traditionellt ”kyrkliga” ståndpunkter som att tala sanning, inte svära, inte stjäla, inte fuska och en del annat i samma stil. Inget fel i det. Jag är en ganska reko kille.
Men vad som förvånar mig, när jag tänker på det, är att jag inte har samma känslighet då det gäller det de större sakerna och de kollektiva synderna. När det gäller att sila mygg gör jag ett gott arbete för att i nästa stund äta helstekt kamel med både prispressad gurka och prisdumpade tomater.
Jag undrar om det i vuxen ålder går att fokusera om sitt samvete med sikte på de lite större frågorna istället.